Den nya ensamheten

Jag skriver, dricker en kaffe,  dricker en öl, sover ett tag, skriver igen, kollar på en serie, sover lite till, köper krukväxter som jag glömmer att vattna och lyssnar på alldeles för många podcasts om psykisk ohälsa.

Förbannar mig själv om och om igen för min usla disciplin.

Jag skriver uppsats. Det är ensamt.

 

 

 

 

 

 

Om att drömma

Jag har börjat drömma igen.Det är underligt för bara några dagar sen pratade jag med en vän om hur mycket jag saknar att drömma och det var då de kom tillbaka till mig. Som om jag bad dem och de lyssnade. Jag drömmer om natur. Om svensk sommar och svensk vinter. Om stora Colombianska floder och snö. Om mina kära. Det är vackra drömmar och jag vaknar med ett leende, eller försover mig av önskan att se hur de slutar.

Jag lämnar lägenheten och avgaserna slår emot mig, undrar hur mina lungor ser ut på färgskalan. Jag tar in miljonstaden med allt vad det innebär. Jag är åter tillbaka här efter en kortare resa. Du är min nu, det är du och jag. Vi ska promenera sida vid sida. Du ska finnas där för mig. Begär jag för mycket mitt kära Bogota?

Tankar från stillahavskusten

Jag sitter där på en kaj full av människor i staden Buenaventura på den colombianska stillahavskusten. En liten båt ska ta mig ut till en ö där jag ska fira nyår. Mina kläder klibbar vid kroppen trots den starka vinden. Blåsten gör att båtarna inte kan lämna hamnen. Vi får se när vi kan åka, säger mannen som kollar biljetterna. Det blåser för mycket nu. Tur att jag har med mig matsäck tänker jag när den tredje timman gått.

Mitt i myllret av människor och gods står en kista. En stor svart kista i glänsande trä. En familj ska ta en närstående som gått bort tillbaka till ön för jordfästning. Bredvid kistan ligger en stor krans med blommor. Jag böjer mig ner för att plocka fram min matsäck när jag hör en smäll. Det är blomkransen som slagits till marken. Kajen fylls med blommor i alla världens färger. Den här resan blir slutet tänker jag krasst.

Stillahavskusten är en bortglömd region i Colombia. När människor säger att de ska till “kusten” tänker alla automatiskt på städer som Cartagena på den norra atlantkusten, där den ekonomiska ojämlikheten är störst i landet, men göms för turister genom en välsminkad fasad full av flådiga hotell och chicka små butiker. På stillahavskusten finns ingen make up. Där är den historiskt ekonomiska- och sociala exkluderingen uppenbar. De trasiga vägarna och den totala bristen på infrastruktur i miljonstaden Buenaventura visar på avsaknaden av investeringar i regionen och hur pengar ständigt hamnar i fel fickor.

Är du galen? Ska du åka dit ensam? Sa en vän. Det är stekhett där, fortsatte han. Och då menade han inte värmen i sig utan våldet och kriminaliteten.

I departementet Choco vid stillahavskusten pågår en humanitär katastrof. Konflikten mellan ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Autodefensas Gaitanistas skapade förra året en våg av tvångsförflyttningar av över tre tusen personer tillhörande ursprungsbefolkningar. Enligt DANE saknar närmare 95 % av invånarna i regionen tillgång till grundläggande behov såsom mat och vatten. I Choco dör fler människor på grund av avsaknaden av sjukvård än den väpnade konflikten i sig. I president Santos nationella årsplan för utveckling version 2015 lovas runt men lokala NGO:s vittnar om hur löften ständigt ges men hur inget händer.

Regionen kring stillahavskusten är till stor del befolkad av afro-colombianer och ursprungsbefolkningar. Den rasistiska maktstrukturen är en självklar anledning till såväl min väns reaktion som den konstanta politiska exkluderingen. Jag funderar på demokrati och representation. Colombia är Sydamerikas äldsta demokrati, vilket kan ses som motsägelsefullt då den väpnade konflikten också är en av de mest utdragna i världen och landet har flest internflyktingar efter Sudan. Flera gånger har jag i Bogota frågat människor om de inte tycker att fördelningen mellan olika etniska grupper är ojämn i parlamentet. Jag har då fått svaret att det är för att såväl afro-colombianerna som ursprungsbefolkningarna är så pass små minoriteter. Något som inte är sant. I Colombia är ca 30 % av befolkningen afro.

När jag sitter där på kajen som den enda vita personen blir det så påtagligt att jag tänkt likadant. Att jag inte reflekterat över hur vitt Bogota är samt hur stora delar av landets befolkning inte är representerad i maktens korridorer. Att mitt älskade Bogota som jag tänkt är en multikulturell stad där landets diversitet är representera inte bara är otroligt klassfixerat utan också en rasistisk stad. Där på kajen blir jag så medveten om min hudfärg. Jag tänker att det är första gången i mitt liv som jag befinner mig i ett rum där jag är minoritet. Det är en viktig upplevelse.

Jag blir avbruten i mina tankar av att mannen som kontrollerar biljetterna ropar: Det är dags! Det är dags! Vi kan inte vänta längre. Vi måste åka innan det blir mörkt! Snabbt fylls båtarna med människor och flytvästarna åker på.

När vi anländer till ön öser regnet ner och den glänsande kistan glider nästan ur händerna på en av de unga männen som bär den när han snavar på den hala bryggavsatsen.

Det är änglarna som gråter för den döde, säger killen som kör min motorcykelstaxi när jag frågar om det är vanligt att det regnar så kraftigt. Nu är han i frid hos oss, avslutar han.

Kanslan av att det brister

Forra veckan var en otroligt tung vecka rent mentalt.

Vi delade ut pris till MR-forsvarare i Colombia. Dagen innan prisutdelningen deltog jag i en lunch tillsammans med alla de nominerade.

I slutet av lunchen oppnades det upp for att de nominerade skulle beratta om sina organisationer och sin personliga historia.

Nar alla berattat fardigt spelades musik. Manga kramades och lyckonskade varandra till nomineringen.
Jag grat som ett barn. Jag grat for att berattelserna var sa starka och for att jag i manga av de nominerades ansiken kunde se sorgen och smartan av mordade och forsvunna familjemedlemmar och arbetskamrater.

Samma dag som lunchen agt rum fick vi veta att over 80 MR-aktivister i Colombia hotats till livet. I hotet som skickats via mejl fran den paramilitara gruppen Agilas negras stod det explicit att personerna ska lamna landet inom 15 dagar och att om detta inte sker kommer bade dem och deras familjemedlemmar att mordas.

Pa kvallen nar jag kom hem var jag helt slut. Jag hade ont i hela kroppen och orkade med nod och nappe laga middag. Jag undrade om jag var pa vag att bli sjuk eller vad det var som hande. Jag hade ju trots allt mest lyssnat. Jag forstod inte.

Jag traffade en kompis. Han berattade att han ska aka till Disneyland pa semester.

Nar han berattade det forstod jag att jag aldrig kommer bli som forut.

Jag minns min första demonstration.

Det var i Örebro någon gång i mitten av 90-talet. Kanske var det inte min första demonstration, men det är den första som jag har klara minnesbilder från.

Det var en demonstration mot rasism.

Jag minns att min Mamma och mina syskon var där. Det var på kvällen. Det var mörkt och ganska kallt. Vi var många. Vi gick på ett långt led genom staden. Jag minns att jag tyckte att det var spännande.

Jag minns att många bar facklor men inte vi. Jag smygkikade och önskade att jag också hade fått det. En man såg min önskan och frågade om jag ville bära en. Jag svarade ja, och han gav mig sin. Facklorna började tändas och långsamt spred sig elden. Jag minns när elden kom fram till mig och jag fick dela med mig av min eld till andra. Jag minns att jag tyckte det var stort. Att vi alla hade samma eld. Att jag var en del av rörelsen. 

Ja, jag var sentimental redan som barn.

Jag älskar folksamlingar. Jag älskar känslan av folkets styrka. Slagorden “Vi är många vi är starka” ger mig fortfarande gåshud.

Jag skriver det här inlägget i skuggan av mitt tidigare inlägg om hur folket slås ner. Det kändes i efterhand lite negativt. Ibland är det svårt fortsätta tro. Men nu när jag tänker på det där barnet i mig som så hängivet kände tillhörighet då vaknar hoppet till liv igen.

 

gemensamma trauman, gemensam glömska

Idag hade jag en diskussion med en kollega på jobbet om trauman. Om gemensamma trauman och om nationell skuld och gemensam glömska.

Vi pratade om Paraguay, detta fantastiska land som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag återkommer ofta till känslan att allt är starkare där. Alla intryck, alla möten. Kanske ar det för att jag själv upplevt så starka känslor relaterade till det landet. Det är något med intensiteten i glädjen och likaså i sorgen.

Den är fysisk.

Den nationella sorgen från diktaturen i Paraguay är fortfarande så otroligt närvarande.

Förtrycket som så många människor levt- och lever under har skapat ett folk som är kuvat.

Människors rädsla för represalier har byggt ett folk som inte vågar stå upp för sina egna rättigheter, en nation som utnyttjas och exploateras.

“Diktaturer tar inte slut när diktatorn störtas, diktaturer sitter kvar i människors tankemönster”, så sa Paraguays före detta utrikesminister på sitt Sverigebesök för två år sedan. Han sa, Vi är ett folk vars tankar har tagits över, vars tankar kontrolleras. Det som behövs ändras i Paraguay för att få igenom en verklig förändring är människors sätt att tänka. Vi är våra egna fiender. Vi måste våga tro att en förändring är möjligt- och att vi har rätt till den förändringen.

Jag tänker på Sverige. Vi har i utbyte mot gemensamma trauman en gemensam vilja att glömma.
Vi vill glömma tvångssteriliseringar, rasbiologiska institut, nazistsympatier, utlämning av flyktingar som skickats direkt i döden. Vi vill glömma hur vi behandlat människor med HIV. Vi vill glömma att vi blivit rika på andras bekostnad och hur våra allra käraste varumärken fortsätter att göra smutsiga investeringar. Vi vill glömma hur vi bidrar till dödande genom vår vapenexport.

Skammen är nog lättare att neka och komma ifrån än traumat. Den gemensamma glömskan påverkar inte vårt sätt att se på våra egna rättigheter.

Så hur påverkar den oss? Hur påverkar glömskan den så kallade svenska folksjälen?

– Jag tror den får oss att tro att vi är odödliga och att världens sorger aldrig kommer att nå oss.

jag vaknar till nyheter

Jag vaknar upp till nyheter från motdemonstrationen i Malmö. Nyheter om hur svenskarnas parti tillåtits demonstrera och hur motdemonstranter blivit utsatta för polisvåld.

De gör mig så jävla ledsen.

I Sverige har vi alla möjligheter i världen att bygga ett jämlikt, antirasistiskt samhälle. Men istället går vi bakåt och ojämlikheten och hatet tar över. Vi och dom blir allt starkare, både ekonomiskt och socialt. 

– Du som kommer utifrån och kanske ser det med andra ögon, tror du verkligen att det kan bli fred i Colombia? frågade en taxichaufför mig häromdan. 

Jag svarade att ja, en måste tro att det är möjligt. Jag svarade att det civila samhället är en stark kraft att räkna med och om folket gör gemensam sak så kan en förändring ske. Jag frågade vad han trodde och han sa att nej, fred kommer det aldrig bli i det här landet. Människor är för giriga och så länge det finns pengar att tjäna på konflikten kommer den att fortsätta. 

Utvecklingen i Sverige gör det ibland svårt för mig att tro på mina egna ord om förändring. För samtidigt som jag säger att folket som motkraft är stark kan jag inte låta bli att tänka att statsmakten många gånger inte är på folkets sida; varken i Colombia eller i Sverige. På demonstrationer såväl i Colombia som i Sverige ekar orden “Ett enat folk kan aldrig besegras”. Men om det folket gång på gång slås ned av polis och militär och om vissa föds med makt hur ska då det enade folkets kamp komma förbi barriären av att bara vara en folkröresle och spela en avgörande roll i politiken? 

Utvecklingen i Sverige gör mig så jävla ledsen. Jag hoppas vakna till andra nyheter i morgon.