“Jag har inte använt mitt vapen på tre år, det gör mig lycklig.”

 

planadas

Planadas, Tolima. 2100 meter över havet, i sydöstra Colombia. Här odlas landets bästa kaffe. Men regionen är mer känd för att vara en av de zoner där Farc-gerillan haft starkt fäste. Byn ligger två timmar från Marquetalia, där gerillan bildades på 60-talet. Nu, under implementeringen av fredsavtalet ligger en av de 26 normaliseringszonerna (zoner där gerillan ska avväpnas under 180 dagar och re-integrationen till det civila samhället ska påbörjas) alldeles nära och befolkningen förbereder sig för hur framtiden och vardagen ska se ut, utan den väpnade närvaron som FARC-gerillan representerat.

Planadas har under Colombias över 50 år långa väpnade konflikt varit en av de mest våldsamma och isolerade platserna i landet. Sedan FARC gerillan under 2015, det tredje året av fredsförhandlingar utlyste vapenvila har mycket förändrats. Under min fyra dagars vistelse i byn får jag höra berättelser från livet i en konflikt. Berättelserna om de gråzoner som skapas när våldet och kontrollen blir vardag.

Jag träffar Jose, militär från den andra brigaden på det lokala torget i byn. Han är från Antioquia i norra Colombia men har arbetat i Planadas i 13 år. Han är på torget tillsammans med fem andra representanter från basen, för att berätta om det arbete anti-kidnappsbrigaden Gaula utför. De bär tunga vapnen över bröstet. Jag frågar om de inte tror att det är bättre om de är obeväpnade när de närmar sig lokalbefolkningen. Jag får till svar att de måste vara på sin vakt, att det fortfarande finns kriminella grupper som har militären som mål samt att det är en avvänjningsprocess för militären att röra sig på allmän plats enbart med lätta vapen.

-Innan kunde vi inte lämna basen. Prickskyttar sköt på oss när vi gick ut civilklädda. Ingen i byn ville prata med oss, än mindre sälja grönsaker eller läsk till oss. Jag var väldigt paranoid under de åren. Nu är det bättre men jag känner mig fortfarande naken utan vapen berättar José.

Samtidigt säger han med stolthet att han inte använt sitt vapen på tre år.
– Det gör mig lycklig och jag känner fred och är stolt över att vi är där vi är idag, fortsätter han. Överste Nuñez som står bredvid och lyssnar på vårt samtal flikar in att konflikten inte vinns med vapen; konflikten är vunnen först när de återfår civilbefolkningen förtroende.

Några meter bort står cirka tio personer från den humanitära antimin-brigaden. De är obeväpnade och visar hur av-mineringen fungerar. Vid antiminbrigaden är det fullt av nyfikna lokalinvånare. ”Dom räddar liv” hör jag en äldre man bakom mig säga till sin fru. Planadas är en av de platserna i landet där det sker flest olyckor relaterade till personminor. Fem år beräknas det ta att rensa bergen på minor. Det är ett långsamt arbete där meter för meter undersöks.

Jag sätter mig på en vegetarisk restaurang i byn för att äta lunch. Restaurangen ligger mittemot den lokala begravningsbyrån. Ägaren som heter Omaira är en kvinna i 50-årsåldern med vänligt leende och håret stramt knutet i nacken. Hon berättar om massbegravningar av civila som ägde rum för några år sen och hur hon, när hon kom till restaurangen på morgorna kunde se de kroppar som lämnats vid porten under natten. Nu är begravningarna betydligt färre och när jag sitter där och äter min lunch ser jag hur solen sipprar in genom dörren till begravningsbyrån. En ung man står i dörren och röker.

Det har bara gått två år sedan Flor Alba i järnaffären betalade sin sista månadsavgift till FARC-gerillan för att få behålla sin butik. Hon berättar om de meddelanden som lämnades under dörren till hennes hem. På dem stod det att det var förbjudet att prata med militären och att vara ute på gatan efter klockan 6 på kvällen.

– När jag var ung bröt vi mot reglerna säger hon. Vi gick till baren och drack öl. Vi förstod inte hur farligt det var. Vi ville bara leva som vilka ungdomar som helst fortsätter hon.

För några veckor sen träffade hon representanter från FN:s fredsobservatörer. De frågade henne om hon är offer för konflikten. Vi är alla offer svarade hon. Men det hjälper inte att fortsätta hata. Vi är så trötta på våldet. Vi orkar inte med det längre säger hon.

Utanför ett av byns alla kaffeställen står Eduardo, en kille i 30 års åldern, och hänger på sin motorcykel. Han berättar om hur han försedde gerillan med hemmagjorda bomber när han var yngre. Nu vill han skapa arbetstillfällen genom turism.

På eftermiddagen träffar vi Camilo. Han är i grunden veterinär men arbetar nu med ett kaffeprojekt som ämnar skapa nya möjligheter för ungdomar. När han var tonårig kontaktade en representanter för FARC -gerillan honom och erbjöd att betala hans universitetsutbildning. De ville att han skulle bli läkare. Överenskommelsen var att han skulle arbeta för dem i djungeln under några år. Han sa nej, för han visste om riskerna och hade en familj som kunde betala hans utbildning. En granne hade inte samma ekonomiska möjligheter och gick med på gerillans förslag. Grannen är nu läkare i byn men har suttit ett tag i fängelse för sin koppling till gerillan.

-Jag var tvungen att gå dit en gång för några år sen när min dotter var sjuk. Jag ville helst inte eftersom jag visste att han arbetade för gerillan. Men han är den bästa läkaren i byn och han har den allra senaste utrustningen såsom röntgen. All utrustning är bärbar för att han ska kunna ta med den upp i bergen om det skulle behövas.

Camilo var med när FARC medlemmarna marcherade mot övergångszonen och passerade Planadas.

-Innan gömde vi oss när de kom. Nu var vi på samma nivå och vi kunde för första gången se varandra i ögonen som lika, som medborgare berättar han.

Advertisements

Den nya ensamheten

Jag skriver, dricker en kaffe,  dricker en öl, sover ett tag, skriver igen, kollar på en serie, sover lite till, köper krukväxter som jag glömmer att vattna och lyssnar på alldeles för många podcasts om psykisk ohälsa.

Förbannar mig själv om och om igen för min usla disciplin.

Jag skriver uppsats. Det är ensamt.

 

 

 

 

 

 

Om att drömma

Jag har börjat drömma igen.Det är underligt för bara några dagar sen pratade jag med en vän om hur mycket jag saknar att drömma och det var då de kom tillbaka till mig. Som om jag bad dem och de lyssnade. Jag drömmer om natur. Om svensk sommar och svensk vinter. Om stora Colombianska floder och snö. Om mina kära. Det är vackra drömmar och jag vaknar med ett leende, eller försover mig av önskan att se hur de slutar.

Jag lämnar lägenheten och avgaserna slår emot mig, undrar hur mina lungor ser ut på färgskalan. Jag tar in miljonstaden med allt vad det innebär. Jag är åter tillbaka här efter en kortare resa. Du är min nu, det är du och jag. Vi ska promenera sida vid sida. Du ska finnas där för mig. Begär jag för mycket mitt kära Bogota?

Tankar från stillahavskusten

Jag sitter där på en kaj full av människor i staden Buenaventura på den colombianska stillahavskusten. En liten båt ska ta mig ut till en ö där jag ska fira nyår. Mina kläder klibbar vid kroppen trots den starka vinden. Blåsten gör att båtarna inte kan lämna hamnen. Vi får se när vi kan åka, säger mannen som kollar biljetterna. Det blåser för mycket nu. Tur att jag har med mig matsäck tänker jag när den tredje timman gått.

Mitt i myllret av människor och gods står en kista. En stor svart kista i glänsande trä. En familj ska ta en närstående som gått bort tillbaka till ön för jordfästning. Bredvid kistan ligger en stor krans med blommor. Jag böjer mig ner för att plocka fram min matsäck när jag hör en smäll. Det är blomkransen som slagits till marken. Kajen fylls med blommor i alla världens färger. Den här resan blir slutet tänker jag krasst.

Stillahavskusten är en bortglömd region i Colombia. När människor säger att de ska till “kusten” tänker alla automatiskt på städer som Cartagena på den norra atlantkusten, där den ekonomiska ojämlikheten är störst i landet, men göms för turister genom en välsminkad fasad full av flådiga hotell och chicka små butiker. På stillahavskusten finns ingen make up. Där är den historiskt ekonomiska- och sociala exkluderingen uppenbar. De trasiga vägarna och den totala bristen på infrastruktur i miljonstaden Buenaventura visar på avsaknaden av investeringar i regionen och hur pengar ständigt hamnar i fel fickor.

Är du galen? Ska du åka dit ensam? Sa en vän. Det är stekhett där, fortsatte han. Och då menade han inte värmen i sig utan våldet och kriminaliteten.

I departementet Choco vid stillahavskusten pågår en humanitär katastrof. Konflikten mellan ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Autodefensas Gaitanistas skapade förra året en våg av tvångsförflyttningar av över tre tusen personer tillhörande ursprungsbefolkningar. Enligt DANE saknar närmare 95 % av invånarna i regionen tillgång till grundläggande behov såsom mat och vatten. I Choco dör fler människor på grund av avsaknaden av sjukvård än den väpnade konflikten i sig. I president Santos nationella årsplan för utveckling version 2015 lovas runt men lokala NGO:s vittnar om hur löften ständigt ges men hur inget händer.

Regionen kring stillahavskusten är till stor del befolkad av afro-colombianer och ursprungsbefolkningar. Den rasistiska maktstrukturen är en självklar anledning till såväl min väns reaktion som den konstanta politiska exkluderingen. Jag funderar på demokrati och representation. Colombia är Sydamerikas äldsta demokrati, vilket kan ses som motsägelsefullt då den väpnade konflikten också är en av de mest utdragna i världen och landet har flest internflyktingar efter Sudan. Flera gånger har jag i Bogota frågat människor om de inte tycker att fördelningen mellan olika etniska grupper är ojämn i parlamentet. Jag har då fått svaret att det är för att såväl afro-colombianerna som ursprungsbefolkningarna är så pass små minoriteter. Något som inte är sant. I Colombia är ca 30 % av befolkningen afro.

När jag sitter där på kajen som den enda vita personen blir det så påtagligt att jag tänkt likadant. Att jag inte reflekterat över hur vitt Bogota är samt hur stora delar av landets befolkning inte är representerad i maktens korridorer. Att mitt älskade Bogota som jag tänkt är en multikulturell stad där landets diversitet är representera inte bara är otroligt klassfixerat utan också en rasistisk stad. Där på kajen blir jag så medveten om min hudfärg. Jag tänker att det är första gången i mitt liv som jag befinner mig i ett rum där jag är minoritet. Det är en viktig upplevelse.

Jag blir avbruten i mina tankar av att mannen som kontrollerar biljetterna ropar: Det är dags! Det är dags! Vi kan inte vänta längre. Vi måste åka innan det blir mörkt! Snabbt fylls båtarna med människor och flytvästarna åker på.

När vi anländer till ön öser regnet ner och den glänsande kistan glider nästan ur händerna på en av de unga männen som bär den när han snavar på den hala bryggavsatsen.

Det är änglarna som gråter för den döde, säger killen som kör min motorcykelstaxi när jag frågar om det är vanligt att det regnar så kraftigt. Nu är han i frid hos oss, avslutar han.

Kanslan av att det brister

Forra veckan var en otroligt tung vecka rent mentalt.

Vi delade ut pris till MR-forsvarare i Colombia. Dagen innan prisutdelningen deltog jag i en lunch tillsammans med alla de nominerade.

I slutet av lunchen oppnades det upp for att de nominerade skulle beratta om sina organisationer och sin personliga historia.

Nar alla berattat fardigt spelades musik. Manga kramades och lyckonskade varandra till nomineringen.
Jag grat som ett barn. Jag grat for att berattelserna var sa starka och for att jag i manga av de nominerades ansiken kunde se sorgen och smartan av mordade och forsvunna familjemedlemmar och arbetskamrater.

Samma dag som lunchen agt rum fick vi veta att over 80 MR-aktivister i Colombia hotats till livet. I hotet som skickats via mejl fran den paramilitara gruppen Agilas negras stod det explicit att personerna ska lamna landet inom 15 dagar och att om detta inte sker kommer bade dem och deras familjemedlemmar att mordas.

Pa kvallen nar jag kom hem var jag helt slut. Jag hade ont i hela kroppen och orkade med nod och nappe laga middag. Jag undrade om jag var pa vag att bli sjuk eller vad det var som hande. Jag hade ju trots allt mest lyssnat. Jag forstod inte.

Jag traffade en kompis. Han berattade att han ska aka till Disneyland pa semester.

Nar han berattade det forstod jag att jag aldrig kommer bli som forut.

Jag minns min första demonstration.

Det var i Örebro någon gång i mitten av 90-talet. Kanske var det inte min första demonstration, men det är den första som jag har klara minnesbilder från.

Det var en demonstration mot rasism.

Jag minns att min Mamma och mina syskon var där. Det var på kvällen. Det var mörkt och ganska kallt. Vi var många. Vi gick på ett långt led genom staden. Jag minns att jag tyckte att det var spännande.

Jag minns att många bar facklor men inte vi. Jag smygkikade och önskade att jag också hade fått det. En man såg min önskan och frågade om jag ville bära en. Jag svarade ja, och han gav mig sin. Facklorna började tändas och långsamt spred sig elden. Jag minns när elden kom fram till mig och jag fick dela med mig av min eld till andra. Jag minns att jag tyckte det var stort. Att vi alla hade samma eld. Att jag var en del av rörelsen. 

Ja, jag var sentimental redan som barn.

Jag älskar folksamlingar. Jag älskar känslan av folkets styrka. Slagorden “Vi är många vi är starka” ger mig fortfarande gåshud.

Jag skriver det här inlägget i skuggan av mitt tidigare inlägg om hur folket slås ner. Det kändes i efterhand lite negativt. Ibland är det svårt fortsätta tro. Men nu när jag tänker på det där barnet i mig som så hängivet kände tillhörighet då vaknar hoppet till liv igen.

 

gemensamma trauman, gemensam glömska

Idag hade jag en diskussion med en kollega på jobbet om trauman. Om gemensamma trauman och om nationell skuld och gemensam glömska.

Vi pratade om Paraguay, detta fantastiska land som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag återkommer ofta till känslan att allt är starkare där. Alla intryck, alla möten. Kanske ar det för att jag själv upplevt så starka känslor relaterade till det landet. Det är något med intensiteten i glädjen och likaså i sorgen.

Den är fysisk.

Den nationella sorgen från diktaturen i Paraguay är fortfarande så otroligt närvarande.

Förtrycket som så många människor levt- och lever under har skapat ett folk som är kuvat.

Människors rädsla för represalier har byggt ett folk som inte vågar stå upp för sina egna rättigheter, en nation som utnyttjas och exploateras.

“Diktaturer tar inte slut när diktatorn störtas, diktaturer sitter kvar i människors tankemönster”, så sa Paraguays före detta utrikesminister på sitt Sverigebesök för två år sedan. Han sa, Vi är ett folk vars tankar har tagits över, vars tankar kontrolleras. Det som behövs ändras i Paraguay för att få igenom en verklig förändring är människors sätt att tänka. Vi är våra egna fiender. Vi måste våga tro att en förändring är möjligt- och att vi har rätt till den förändringen.

Jag tänker på Sverige. Vi har i utbyte mot gemensamma trauman en gemensam vilja att glömma.
Vi vill glömma tvångssteriliseringar, rasbiologiska institut, nazistsympatier, utlämning av flyktingar som skickats direkt i döden. Vi vill glömma hur vi behandlat människor med HIV. Vi vill glömma att vi blivit rika på andras bekostnad och hur våra allra käraste varumärken fortsätter att göra smutsiga investeringar. Vi vill glömma hur vi bidrar till dödande genom vår vapenexport.

Skammen är nog lättare att neka och komma ifrån än traumat. Den gemensamma glömskan påverkar inte vårt sätt att se på våra egna rättigheter.

Så hur påverkar den oss? Hur påverkar glömskan den så kallade svenska folksjälen?

– Jag tror den får oss att tro att vi är odödliga och att världens sorger aldrig kommer att nå oss.